Tänkte bara meddela världen att gudmors gulle kom till världen idag!

Stort grattis till Nette och Klaus!!

Stolt Gudmor

Då kan jag stolt meddela världen att jag ska bli
gudmor till Nettes lilla tjej som föds i april.
Jag är otroligt lycklig!!

Mt Kenya in pictures

Topparna

En lång vandring..

Toppen av Peak Lenana.

Shiptons Camp på 4200 meter.

Mt Kenya

Resan började i Nairobi där jag fick en allergisk chock av myggnätet som jag sov
med.. Vilken otur, så det bar av in till sjukhuset för att få en injektion för att få bort
smärtan och ner svullnaden. Injektionen var något stark och det hela sluta med att
Ida fick leda hem mig till hostlet igen för jag var alldeles vimsig och visste knappt
var jag var. Jag är så tacksam för att jag hade henne med mig!

Det var meningen att vi skulle bestiga Mt Kenya samma morgon men på grund av
mitt tillstånd fick vi lov att skjuta upp det en dag vilket nog var tur. Bestigningen
började i stället den 3 februari  med 9 km uppför till "Old Moses Camp". Det var
en tung stigning eftersom vi inte en enda gång under dessa 9 km hade flat mark.
Men vi hade god fart på och nådde upp till Campet på ca 2 timmar, som beräknat.

Dag två var tuffare. Vi vaknade på morgonen vid 6 tiden, eller ja vi hade väl
egentligen inte sovit alls eftersom det var kallt något fruktansvärt under natten. Jag
och Ida sov i samma säng tätt tätt intill varandra med varm vatten flaskor i sovsäckarna
för att hålla värmen någolunda. På morgonen hade Ida känningar av urinvägsinfektion
och kände sig inte alls kry att fortsätta men jag pushade henne lite och efter att ha ätit
frukost bestämde hon sig att prova.
Denna dag bestod av 14 km uppför med några flata partier och några skarpa uppför.
Vi vandrade iväg vid ungefär 7.30 tiden och nådde fram halvvägs vid lunch tid.
Vi märkte alla att Ida inte var i sitt fulla jag, hon hade haft huvudvärk sen vi morgonen,
var väldigt trött och kände sig konstig. Steven och Julius, vår guide och kock, kunde
konstatera att Ida hade typiska tecken på höjdsjuka och borde vända om. Efter mycket
om och men och diskuterande bestämde hon sig att följa deras råd vilket hon gjorde rätt i
för så fort hon hade kommit lite ner åt igen började hon känna sig bättre. Det enda botet
mot höjdsjukan är att snabbt ta sig ner, fortsätter man uppåt riskerar man sin hälsa och
i värsta fall sitt liv.

Jag och Julius fortsatte mot toppen när Ida och Steven vände om. Jag hade inga känningar
av höjdsjukan alls och ville prova så länge jag klarade av det. De sista 7 km tog ca 4 timmar
och när vi äntligen kom fram till Camp 2 på 4200 meters höjd var jag så slut att jag hade
ingen aning om hur jag skulle klara av att stiga de sista 600 metrarna till toppen... Jag
somnade som en stock och vaknade två timmar senare när det var middag.
Det var jag, två australiensare och ett finskt par som skulle bestiga toppen tillsammans
följande morgon och vi var alla lika slut. Varenda muskel i kroppen var i uppror och det
gick knappt att få i sig någon mat eftersom trycket är ganska högt på den där höjden.
Vi peppade i alla fall varandra och gick och lade oss direkt efter middagen för att förhoppningsvis
få lite bättre sömn än dagen innan.

02.45 ringde alarmet på Söndag morgonen och vi började bestigningen av de sista 3 kilometrarna
till toppen av Peak Lanana. Vi beräknade att bestigningen skulle ta ca 3 timmar så att vi skulle vara just
efter klockan 6 på toppen men vi var lite snabbare än beräknat och fick söka skydd i en grotta
för att vänta in soluppgången.

06.15 stod jag på toppen av mitt första berg och såg soluppgången över Kenya, 
Kilimanjaro skymtade avlägset som en liten kulle bland molnen. Jag kände mig så 
otroligt stolt över mig själv. Jag njöt av varje sekund där uppe!


Efter ca 15 minuter där uppe drog vi oss tillbaka ner eftersom det var något fruktansvärt kallt.
Bilder tog vi direkt vi kom upp eftersom förmågan att röra sig blev sämre och sämre för var
minut som gick på grund av kylan. Man kände hur man på något vis stängdes av sakta men säkert.
Att gå ner gick betydligt snabbare och när vi kom till Camp 2 åt vi frukost, packade väskorna
och så begav vi oss iväg mot Old Moses Camp och också ner de sista 9 km till gaten där Ida
och Steven skulle stå och vänta på oss.

Vandringen till Old Moses var tuff även om terrängen var den samma som dagen innan då vi
kom till Camp 2. Men efter att ha övervunnit berget släppte all nervositet och kroppen kunde
slappna av på ett annat vis och för första gången på två dagar kunde man känna att man var
slut, totalt jävla genom slut!
Men tillbaka måste vi och snabbt eftersom vi hoppades på att vara nere från berget innan det
blev mörkt.
Jag och Julius näst intill sprang de 14 kilometrarna till Old Moses där vi hade en snabb lunch
paus, pratade med de andra som var på väg upp och sedan tog vi de sista 9 kilometrarna..
Tack gode gud var det bara ner för men de kändes som en evighet innan vi kom ner.
Vi träffade på en hel del andra bestigare som var på väg upp och lyckönskade dem. Jag hade
något fruktansvärt ont i mina ben när vi äntligen nådde gaten vid 17.30 på Söndag eftermiddagen.
Där stod Ida och Steven och tog emot oss och jag bokstavligt talat ramlade in i Ida.
Äntligen kunde jag slappna av och vilken befrielse att få bli av med väskan!

Solbränd, totalt slut och genom lycklig åkte vi till ett hotell där jag fick duscha (vilket jag inte
gjort på flera dagar) och sova i en varm säng med rena lakan. Ida gick och beställde mat åt oss
medan jag duschade men när vi väl fick maten var jag så färdig att jag kunnat somna sittande..
Ida fick lov att kära kyckligen i bitar eftersom jag inte hade krafter eller ork att röra händerna..

Den natten sov jag som en stock nåååågot lycklig över min enorma vinst!

Nairobis slum

Idag har varit en fantastisk dag trots att flygresan blev mycket langre och tyngre an vad som var planerat.
Planet till Istanbul blev installt pa grund av snostorm i Istanbul... Sa vi blev ombokade via Amsterdam i stallet. Vi landade i morse klockan 07.00 och ar ratt trotta nu om man sager sa.

Vi tillbringade trots var trotthet, dagen i Nairobis slum tillsammans med en man som heter Peter. Han tog oss runt och visade hur det egentligen ser ut och fungerar. Vi fick besoka deras skola, dar alla barn oavsett alder och klass sitter upprade som sillar med plast skynken i mellan for att avskarma "klassrummen".

Jag ar kar, i dessa barn och detta land!

Africa, here we come!

Två timmar kvar tills min bror hämtar mig och vi åker för att plocka upp Ida
och jag har ännu inte packat... Joo, jag gillar att göra saker i sista stund. Och
inte ens då. Sitter hellre här.. Nå men jag har gott om tid på mig! Ska ju som sagt
till solen så det behövs ju inte så hemskt mycket kläder ifall att jag nu sku råka
glömma något.

Reseplanen ser ut såhär: Tar natt båten till Stockholm, flyger 12.15 från Arlanda i morgon
och beräknas landa i Nairobi 02.00.

Vågar inte säga hur aktivt bloggandet kommer att vara men på facebook ska det nog
gå att följa oss på våra upptåg!

Hej då Åland, vi ses om en månad!

Förberedelser..!

Ja herre min tid, som vanligt är jag ute i sista stund med (denna gång) att packa...!
Har nog plockat fram de kläder och skor som ska med men måste ännu sålla bort en
del eftersom jag knappast behöver allt..

Jag jobbar hela helgen, har lovat att gå ut med tjejerna i morgon OCH måste få
allt färdig ställt innan söndag natt och Söndagen lär jag ju ligga bakis.. Fan ta mig
och mitt planerings sinne! ;)

Har en känsla av att jag kommer att glömma pass, flygbiljetter och med all säkerhet
backpacken...! Katastrofish! Jag har sååå sjukt mycket på gång i mitt huvud just nu..